lördag 21 juli 2012

I skuggan av den Svenska modellen

Attityden till den facklig verksamhet är ofta sämre ju mer otrygg branschen i sig är eller ju mindre marginalerna är för arbetsgivarna. Att agera fackligt mot en arbetsgivare kan ses som angrepp mot arbetsgivaren, personligt. Facket utmålas som maffia. Det är vi som skadeståndsfäller och kräver in förlorade löner. Det är vi som ställer krav på fungerande, säker - och dyr - arbetsmiljö. Det säger sig självt: smakar det så kostar det. Varken schysta löner eller schysta villkor kommer gratis. Och i strävan efter en bättre bransch kan skarpa lägen mellan fack och arbetsgivare ofta resultera i stora vinstbortfall för enskilda arbetsgivare. Det är maffiametoder, enligt många. 

Maffiametoder.

Under avtalsrörelsen i juni skrev jag om hur våra fackliga förtroendemän- och kvinnor hotades med konsekvenser för att de pratade om facklig organisering efter att varsel var lagda. 
Vi är sådana. 
Sådana som får ta hoten och skiten för att vi vill skapa bättre liv för våra arbets- och branschkollegor. Många av oss orkar inte och tvingas ge upp. Vi som ändå fortsätter kan, på många arbetsplatser, vänta oss en arbetsvardag som är något annorlunda än en vanlig kollegas. Där är det vi som är den andra sidan. Motparten med stort mot. Jargongen blir lite hårdare. Löneutvecklingen lite sämre.


Jag har aldrig varit naiv när det gäller det fackliga arbetet, varken vad gäller min egen arbetsplats eller mina fackliga kollegors arbetsplatser. Historierna är för många för att det ens ska vara möjligt att blunda för den verklighet som råder. 


Jag kommer allt för väl ihåg när jag själv vikarierade som ombudsman på vår avdelning. Hur jag hade kallat till förhandling i ett rättsärende och blev uppringd angående det av det ombud som skulle förhandla för arbetsgivaren. Vi pratade om ärendet i sig i ungefär fem minuter. "Du gillar det där med arbetsrätt va?", frågade han. "Ja", svarade jag; inte så konstigt att vara intresserad av arbetsrätt i den fackliga svängen. "För jag har kollat upp dig", fortsatte han. Känslan började bli olustig. Jag styrde om samtalet och pratade vidare om ärendet. Han fortsatte.
"Du har ju en son på tre år". Hjärtat hoppade över ett slag.

Sedan jag började arbeta fackligt har jag hört ombudsmannakollegorna berätta om uppskurna däck. Om telefonsamtal och påringningar till hemmet med hot om konsekvenser och våld. Medlemmar som hotas eller blir erbjudna svarta pengar för att släppa "det här med facket".
Och så i onsdags blev en av våra ombudsmän i förbundet slagen till golvet under en förhandling.
Alla hot, alla telefonsamtal, alla påringningar och subtila varningar bleknar i skuggan av ett våld som sträckt sig till att nu bli fysiskt. Det som inte får hända hände.

Restaurangbranschen är inte unik i detta. Men det som händer i branschen kan vara, och bör dessvärre nog ses, som en fingervisning på ett nytt Sverige. Ett Sverige där våld och hot mot fackliga är vardag och där toleransnivån för detta är tillräckligt hög för att låta det fortskrida.
Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Ett sådant Sverige kan jag aldrig acceptera.

I många länder bedrivs den fackliga kampen under hot. Allt för ofta måste fackliga betala med sina liv för sin kamp. En gång i tiden kunde det vara förenat med livsfara att strida för sina arbetskamraters rätt också i Sverige. Den tiden var för länge sedan. Sverige har länge varit ett land med en stark facklig rörelse och med ett klimat på arbetsmarknaden där det är naturligt att förhandla och kompromissa. Därför är den utveckling vi ser nu inte en utveckling att bortse ifrån. Den är ett steg tillbaka - och ett steg är över hundra år.

Sveriges arbetarrörelse har mycket att vara stolta över. Det som nu händer i skuggan av den stolta svenska modellen måste stävjas. Låt de riktiga maffiametoderna uppdagas. Och stoppas.